Låt jordhälsan bli norm i hela lantbruket

Jag växte upp vid kanten av Söderfjärden i Solf. Som ung hjälpte jag min morfar och min morbror att bruka jorden där. Det gjorde mig inte till lantbrukare, men gav mig respekt för hur mycket arbete, kunskap och ekonomisk risk som ryms i varje skörd.

Nyligen beskrev österbottniska spannmålsodlare i Vasabladet hur också en god havreskörd kan gå med förlust. Priset på spannmålen räcker inte till när bränsle, gödsel, torkning och transporter är dyra.

Visst har varje företagare ansvar för vad hen producerar. Men jordbruket kan inte byta sortiment lika snabbt som en butik. Grödan väljs långt innan man vet årets skörd och höstens pris. Valet påverkas dessutom av jordart, växtföljd, maskiner och vilka köpare som finns i regionen. Om alla börjar odla den gröda som gav bäst betalt i fjol kan den bli nästa överskottsvara.

Problemet är större än ett enskilt års havrepris. Lantbrukaren köper många av sina insatsvaror till världsmarknadspris men säljer sin skörd till ett pris som hen sällan själv kan påverka. Samtidigt förväntar vi oss billig mat, god försörjningsberedskap, rena vatten och en rik biologisk mångfald.

Dagens system skapar också ett dubbelt problem. Enligt Naturresursinstitutet kommer över 60 procent av kvävet som används på Finlands åkrar från mineralgödsel. Tillverkningen av mineralgödselkväve bygger fortfarande huvudsakligen på ammoniak som framställs med hjälp av fossil naturgas. Samtidigt står jordbruket för knappt 70 procent av den människoskapade fosforbelastningen och drygt 50 procent av kvävebelastningen på våra vatten.

Detta är inte ett moraliskt misslyckande för lantbrukarna. Det är resultatet av ett system som under lång tid har byggts kring specialisering och inköpta insatsvaror. Men när dyr näring inte tas upp av grödan utan lämnar åkern förlorar både lantbrukaren och samhället.

Här finns också en gemensam lösning.

Regenerativ eller jordförbättrande odling handlar om att långsiktigt stärka jordens struktur, bördighet och biologiska liv. Vägen dit kan bland annat gå genom mångsidigare växtföljder, baljväxter, fånggrödor, längre växttäcke, återföring av organiskt material och en genomtänkt vattenhushållning.

Baljväxter kan minska behovet av inköpt kväve. Mångsidigare växtföljder kan motverka sjukdomar, ogräs och skadedjur. En jord med god struktur håller kvar vatten och näringsämnen bättre och kan ge stabilare skördar under både torra och regniga år. På lämpliga marker kan mindre jordbearbetning också spara bränsle och arbetstid.

Det betyder inte att mineralgödsel, växtskydd eller plogen kan överges överallt. Metoderna måste anpassas till gården, jordarten och klimatet. Omställningen kan dessutom medföra kostnader och tillfälligt lägre skördar. Ekologiska lantbrukare har länge utvecklat många av dessa metoder, men också konventionella gårdar kan arbeta regenerativt. Jordhälsa borde bli en gemensam riktning för hela lantbruket, inte ännu en etikett som delar upp lantbrukarna i olika läger.

Finland börjar inte från noll. Forskningen på de hundra gårdarna inom Carbon Action och i andra projekt har gett oss mycket kunskap. På Söderfjärden har lantbrukare, rådgivare och forskare i över tio år undersökt reglerad dränering, underbevattning och sura sulfatjordar.

Vi behöver fortsätta följa resultaten, men vi behöver inte vänta på att varje fråga är slutgiltigt besvarad innan beprövade metoder införs bredare. Tyngdpunkten måste flyttas från tillfälliga pilotprojekt till långsiktig rådgivning och genomförande. För det behövs både en politik som delar omställningens risker och en marknad som efterfrågar det lantbrukaren producerar.

Finland har redan femåriga miljöförbindelser, gårdsspecifika klimat- och miljöplaner och stöd för flera jordförbättrande åtgärder. Vi behöver alltså inte bygga ett helt nytt system vid sidan av det gamla, utan knyta ihop delarna och ge planerna större genomslag.

En större del av dagens stöd kunde riktas till fleråriga jordhälsoavtal. Med stöd av en oberoende rådgivare skulle lantbrukaren välja en kombination av åtgärder som passar de egna markerna och få ersättning för att genomföra dem. Utvecklingen kunde följas genom jordprover, markstruktur, näringsbalans, skörd, insatskostnader och vattenhushållning.

Sverige visar genom det nationella rådgivningsprojektet Greppa Näringen hur återkommande, gårdsanpassad rådgivning kan erbjudas i stor skala. Norges lantbruksdirektorat har i sin tur föreslagit jordhälsoavtal med olika nivåer för mångsidigare växtföljder. Finland kunde bygga vidare på dessa idéer och på de stödformer och den kunskap vi redan har.

Också marknaden måste följa med. Det hjälper inte att uppmuntra lantbrukaren att odla fler protein- och specialgrödor om ingen köper eller förädlar dem. Livsmedelsindustrin och de offentliga köken kan genom långsiktiga avtal skapa efterfrågan på de grödor som behövs i en mångsidigare växtföljd.

Söderfjärden behöver alltså inte bli ännu ett fristående försöksområde. Österbotten kunde i stället bli en föregångsregion för hur befintlig kunskap omsätts i praktiken och en nationell jordhälsopolitik anpassas till lokala förhållanden.

Under generationer har österbottningar dikat och dränerat låglänta marker och tidigare havsbottnar för att skapa och trygga odlingsmark. Vår generations uppgift är att förvalta arvet med den kunskap vi har i dag: att bevara markernas bördighet och produktionsförmåga, samtidigt som näringsläckaget och den sura belastningen minskar.

Det gagnar lantbrukarens ekonomi, vår försörjningsberedskap, vattnen, klimatet och naturen. Men omställningen lyckas bara om den som vårdar jorden också kan leva på sitt arbete.