Styr nybilsmarknaden rätt – då följer begagnatmarknaden efter

Finland behöver få ner utsläppen från trafiken och förnya en bilpark som fortfarande är gammal jämfört med många andra länder. Skrotningspremien är tänkt att bidra till det, men den riskerar att bli ännu ett trubbigt verktyg. Vi försöker få människor att byta till utsläppssnåla bilar med ett stöd som i praktiken riktar sig till fel grupp.

Den som kör omkring i en gammal bil värd ett par tusen euro är sällan samma person som står i bilhallen och funderar på att beställa en splitterny bil. För många hushåll, inte minst utanför de större städerna, är bilen ett nödvändigt verktyg – men en ny bil från fabriken är ändå inte ett realistiskt alternativ.

Därför borde vi börja i andra ändan. Den som faktiskt köper ny bil i dag avgör vad som finns på begagnatmarknaden om några år. Om nybilsmarknaden snabbt styrs mot elbilar och andra verkligt utsläppssnåla alternativ, blir också begagnatmarknaden stegvis bättre för alla dem som inte har råd att köpa nytt.

Det är här politiken borde sätta in kraften. Inte genom att uppmuntra fler att köpa bil, utan genom att se till att den bil som ändå köps är så utsläppssnål som möjligt.

Finland har redan en bilskatt som beaktar utsläpp, men styrningen är uppenbarligen inte tillräcklig. När en ny bensinbil med relativt höga utsläpp fortfarande kan omfattas av skrotningspremien blir signalen otydlig. Om målet är att minska utsläppen borde skillnaden mellan att välja elbil och att välja förbränningsmotor vara större.

Norge visar att ekonomiska incitament fungerar. Där har elbilar länge gynnats samtidigt som fossildrivna bilar beskattats betydligt hårdare. Resultatet är att nästan alla nya bilar som säljs i Norge i dag är elbilar. Finland behöver inte kopiera Norge rakt av, men vi borde våga lära oss av principen: gör det mest miljövänliga valet till det billigaste och enklaste valet.

Det kan göras på flera sätt. Bil- och fordonsskatten kunde skärpas progressivt enligt utsläpp, särskilt för nya bilar. Förmånsbilar och leasingbilar kunde styras hårdare mot el, eftersom de ofta kommer ut som begagnade efter några år. Stöd kunde riktas mer socialt träffsäkert, till exempel till hushåll som behöver bil men inte har råd att ta steget till en begagnad elbil. Och laddningen måste fungera också i radhus, höghus, byar och på arbetsplatser – inte bara längs de stora vägarna.

Samtidigt behöver staten sina skatteintäkter. Men lösningen kan inte vara att bromsa den teknik som minskar utsläppen. Då skjuter vi både klimatmålen och bilisternas framtida kostnader framför oss. På sikt behövs en trafikbeskattning som tryggar väghållningen men fortfarande premierar låga utsläpp, lägre energiförbrukning och färre onödiga bilkilometrar.

För oss som bor på landsbygden är bilen ofta svår att klara sig utan. Just därför är det viktigt att omställningen fungerar också här. Klimatpolitik som bara passar innerstäderna kommer inte att lyckas. Den måste fungera också för barnfamiljen i byn, pendlaren, företagaren och den som inte har råd att köpa nytt.

Därför borde fokus ligga på att styra nybilsmarknaden rätt. Då blir utsläppssnåla bilar med tiden ett realistiskt alternativ för många fler.